Teneriffa känns som en ö med ett stort berg på. Foten på berget sträcker sig ända ner mot stränderna mot havet. Även om det inte riktigt är så, så känns det nästan så. När vi lämnar vår semesterstad puerto de la cruz så måste vi alltid åka brant uppåt för att ta oss upp på motorvägen som går runt ön en bit uppe på berget.
Bada i Garachico
Idag åkte vi västerut enligt en rutt som rekommenderades av biluthyrningsfirman. Vi stannar vid den första färgklicken på kartan – Garachico.
Utanför Castillo de San Miguel ser vi ner mot det badområde av stora stenblock som lugnar det pumpande havsvattnet in i ett område med naturliga pooler. Havsvattnet var ändå ganska så kraftigt. Poolerna var djupa och barn hoppade och lekte. Det var riktigt kul att bada här, men inte helt riskfritt.
Vägen upp till Masca
Vi kom fram till Buena vista norte som kändes som en helt öde by. Vad som skulle finnas här hade vi ingen aning om. Förutom golfbanan som vi körde förbi ner mot en playa men åkte inte ända ner utan stoppade vid en kyrka vid ett skarpt stup ner i en havsvik.
Vägen tog av skarpt härifrån mot masca, och om vi ännu inte tyckt att vägarna var branta, kurviga och stupande så var det nu vi började reagera på det på riktigt. Vägarna slingrade sig upp till toppen av berget och utsikten var ju inte annat än man kan tänka sig – helt fantastisk. Vackra gröna dalar och fina bergsvyer med havet och blå himmel i bakgrunden.
Naturen på norra sidan av teneriffa skiljer sig väsentligt mot den södra som är mer ökenaktig. Den södra sidan är också solsäkrare medans den norra då ostabilare.
För en göteborgsförare är det här rätt tuffa vägar och trafiken lika tuff därpå. Bussar kommer farande utan att märkvärt bry sig om höjderna medans en annan nästan ligger och kör på mittlinjen för att slippa vara så nära vägkanten och stupen. Högersväng efter vänstersväng, växla upp och ner, ligga och köra på lågväxel långa sträckor, gasa på stress bakifrån, lastbil, möten och motttrafik.
Väl uppe på topp.. blåser det ordentligt.. och nu bär det neråt mot dalen och vår destination masca. Vi äter vid varsin glass och sitter en stund och beundrar tystnaden och omgivningen. Café ägaren vill att vi ska köpa något att dricka från baren för att få använda toaletten. Jag säger ice-cream och hon nickar ok. Hoppas inte för många köper drinkar här innan de kör vidare… Underbart ställe. Otvivelaktigt.
Klipporna vid Los Gigantes
Vi kör vidare och åker ner åt andra hållet och passerar timamo innan vi når santiago del teide. Därifrån kör vi ner mot stora destinationen Los Gigantes.
Vi kör ända ner till hamnen och parkerar fram utfluktsbåtar och under skuggan av de mäktiga klipporna som Los Gigantes är känt för. En indier säljer oss ett par solglasögon och säger att beachen precis under klipporna är under reparation och att närmaste strand är två byar upp och till höger. Det var ju tråkigt.
Playa de la arena – med kolsvart finkornig vulkansand
På andra sidan gatan finns ett betalpoolområde. Vi frågar henne också men hon säger att det är stängt och att det finns inget annat badställe. Vi väljer att följa indierns instruktioner som ser ut att stämma och vi landar på en helt svart beach som heter playa de la arena.
Här ståtar stora hotell och många tyska turister. Vi hittar en plats längst ut på den brännande kolsvarta finkorniga sanden. Badvattnet är grymt skönt. Stranden är röd flaggad och man känner styrkan i vågorna. Men alla badar och efter den heta bilturen så måste vi bara svalka av oss. Vi njuter gott i den svarta fina sanden.
På vägen hem kör vi en ”rakare” väg hemåt och stannar vid Icod De los Vinos för att titta på det uråldriga drakträdet som tydligen stått där mer än 1000 år.